2009 09 25

Debatt: Musikförlagen och Stadsteatern

Kjell-Åke Hamrén, f.d. ordförande i SMFF, kommenterar tvisten mellan förlagen och Stadsteatern.

Som f.d. ordförande i SMFF följer jag med stort intresse föreningens vidare öden och äventyr, inte minst medierapporteringen av det upphovsrättsliga konfliktläge som uppstått mellan Stockholms Stadsteater och några av SMFF:s medlemsförlag.

I medierna återges uttalanden som både direkt och indirekt ifrågasätter upphovsmännens – och därmed deras förläggares – rätt att själva licensiera musikdramatik. Teaterfolk, journalister, organisationsföreträdare och rentav Stockholms kulturborgarråd uttalar sig i denna riktning. För mig som har praktisk erfarenhet av musikdramatisk licensgivning, brister många av dessa uttalanden i insikt om vad saken faktiskt gäller.

Upphovsmännens rätt att själva licensiera musikdramatik, t.ex opera, balett och musikaler, bottnar på ett mer uppenbart sätt än andra licensieringar av musik i den ideella rätten. Detta innebär att förhandstillstånd är helt nödvändiga för sådana licenser, till skillnad mot de licenser som kollektiva organisationer som STIM ger, vilka bygger på principen att individuella förhandstillstånd inte behöver inhämtas.

Rätten för upphovsmännen att själva licensiera musikdramatik går tillbaka på en praxis som är äldre än de kollektiva licensieringsorganisationerna. Den har heller aldrig kommit att ingå i de olika slags framföranderättigheter som STIM och andra liknande organisationer förvaltar åt sina anslutna upphovsmän och förlag. Musikdramatisk licensgivning har i typfallet lika lite med STIM att göra som rätten att licensiera bokutgivning har.

De rättigheter som STIM förvaltar kallas ‘små rättigheter’, medan de musikdramatiska licenserna kallas ‘stora rättigheter’. Detta märkliga språkbruk härrör från franskan – juridikens språk – som skiljer mellan petit och grand droits . Det heter små respektive stora rättigheter för att det heter så på franska, och har ingenting att skaffa med ersättningsnivåer inom den ena eller den andra av dessa licensieringsområden.

Små rättigheter tar sikte på en kollektiv masslicensiering, där förhandstillstånd inte är nödvändigt. Sådan licensiering kännetecknas av att det finns vissa fasta parametrar kopplade till det musikaliska framförandet som är lika från fall till fall, oavsett vem som söker licensen, oavsett vem som spelar musiken, oavsett vem som lyssnar och oavsett var eller i vilket medium musiken återges.

Stora rättigheter däremot är undantagslöst föremål för individuell licensiering och kännetecknas av att varje licensieringstillfälle är unikt. Parametrarna varierar – ibland mer, ibland mindre – men för det allra mesta i så hög grad att förhandstillstånd ur ideell rättssynvinkel är nödvändigt. Upphovsmannen själv har i dessa sammanhang alltid sista ordet. Det är han eller hon som har rätt att avgöra om hans eller hennes musik ska få användas på det sätt som t.ex opera- eller teaterregissören eller balettkoreografen tänkt sig. Detta är kärnan i den ideella rätten, vilken är avsedd att skydda upphovsmannen från en kränkande användning av dennes verk. Upphovsmannen ska alltså kunna säga nej till att hans verk på ett för honom kränkande sätt kopplas samman med exempelvis politiska eller religiösa symboler som han inte vill bli förknippad med.

En annan helt avgörande sak är frågan om musiken är en integrerad del i handlingen eller inte. När det gäller små rättigheter, d.v.s. den typ av licenser som STIM ger, täcker den ersättning som teatrar erlägger till STIM exempelvis framförandet av enstaka låtar vid scenbyten eller i nummerrevyer. Men i samma ögonblick som musiken används som ett bärande element i föreställningen eller för att driva handlingen blir det fråga om ett musikdramatiskt verk, vilket kräver förhandstillstånd från upphovsmannen eller musikförlaget (i det fall upphovsmannen har ett avtal med ett förlag).

Den ideella rätten är naturligtvis ägnad att skydda alla slags upphovsmän i all slags exploatering av musik och andra konstnärliga yttringar, och gäller inte endast i det musikdramatiska sammanhanget. Men inom just musikdramatiken, med så påtagligt individuella olikheter mellan olika uppsättningar, blir behovet av individuellt förhandstillstånd särskilt markant. Ett kollektivt licensieringsverktyg som det STIM tillhandahåller räcker helt enkelt inte till för att skydda upphovsmännens ideella intressen inom musikdramatiken. Det är därför upphovsmannen själv har sista ordet i denna typ av licensgivning.

Musik kan som bekant integreras på olika sätt i t ex en teaterpjäs, i syfte att på olika upplevelseplan stödja och/eller driva handlingen, t ex genom olika slags förstärkningseffekter. För att lättare förstå detta kan det vara lämpligt att illustrera saken med musiken i Mozarts operor, där det som utspelar sig i orkesterdiket utgör ett i högsta grad dramaturgiskt samspel med det som ensemblen på scen utför. Musiken blir en fullvärdig aktör i det dramatiska skeendet. Men man behöver naturligtvis inte uppnå en lika hög grad av integration som Mozart förmår iscensätta, för att effekten av musikens användning ska bli till ett bärande element eller vara handlingsdrivande i föreställningen.

I den verklighet som jag varit verksam under många år söker operahus och andra teaterscener (som använder musik i sina föreställningar) sina musikdramatiska licenser direkt hos upphovsmännen, eller ännu oftare hos deras förläggare. Sådan musikdramatisk licensgivning pågår dagligen i de delar av världen där det finns en upphovsrätt som skyddar upphovsmännens intressen. Den flesta licensieringsärenden på det musikdramatiska området är därtill fullständigt okomplicerade, eftersom operahus och teatrar är införstådda med och förfarna i den rättspraxis som tillämpas på deras område. I de enstaka fall när komplikationer dyker upp rör det sig vanligtvis om amatörföreställningar eller skolföreställningar. Men detta beror nästan alltid på att de producentansvariga inte känner till skillnaden mellan ”vanlig konsertlicensiering” (små rättigheter) och musikdramatisk licensiering (stora rättigheter). Saken brukar lätt korrigeras med information om praxis.

Men Stockholms Stadsteater är varken en amatör- eller en skolteater, tvärtom är den en av våra mest uppburna teaterscener. Med den kulturella prestige som detta för med sig torde det rimligtvis ligga i teaterns intresse att handlägga sina rättighetslicenser på samma sätt som alla andra i motsvarande sammanhang. Den intressanta frågan är därför varför just Stockholms Stadsteater valde att så spektakulärt ta offentlig strid kring något för upphovsmän, musikförlag och andra musikdramatiska teatrar så trivialt som en fullt normal licensfråga? Varför ifrågasätta upphovsmännens rätt att genom sina förlag kräva en giltig licens? Varför envist hävda att STIM-avtalet ska appliceras, när rättigheterna inte ingår i STIM:s avtal med dess anslutna upphovsmän och förlag?

Förvisso är det ibland så – innan en teaterföreställning med musik kan komma till stånd – att det är på sin plats med ett ömsesidigt samtal, för att utreda förutsättningarna kring rättigheterna, d.v.s. om föreställningen är hänförlig till en STIM-licens (små rättigheter) eller om det är en fråga för rättighetshavarna (stora rättigheter). Men att en teater långt efter det att premiären ägt rum – vid en braskande presskonferens – ensidigt hävdar att STIM-avtalet är applicerbart på deras fall torde vara unikt. Det sedvanliga i fall som ligger i gränszonen mellan de två rättighetssituationerna är att upphovsmannen har sista ordet.

Man bör i detta sammanhang komma ihåg att när Stockholms Stadsteater kallar till presskonferens, gör den det i kraft av sin utomordentliga prestige som framgångsrik teaterscen. I ljuset av detta det blir onekligen märkligt när också huvudstadens kulturborgarråd så oförbehållsamt tar teaterledningens parti utan att först höra den andra parten, och i indikativ form pekar ut upphovsmän/förlag som ”arroganta”.

Madeleine Sjöstedt har naturligtvis lika stor rätt som alla andra att tycka vad hon vill, i denna och i andra frågor. Rimligtvis är det heller ingen som ifrågasätter den saken. Hennes blogg är för övrigt mycket intressant att läsa och antyder att hon är en högst beundransvärd person som gör ett fantastiskt arbete för kulturen i Stockholm, emellanåt säkert inte utan visst motstånd. Men när hon i kraft av sitt politiska uppdrag som kulturborgarråd i Stockholm sätter sig skuldra mot skuldra med ledningen för Stockholms Stadsteater på deras presskonferens och utan att först höra den andra sidan av argumentet fördömer musikförlagen offentligt blir det onekligen problematiskt, särskilt som hennes uttalande inte gärna kan ses som någonting annat än upphovsmannafientligt.

Att teaterledningen eller organisationsföreträdare som på olika sätt företräder teaterns intressen spetsar sin argumentation är en sak, det hör så att säga till konfliktens natur. Men när kulturborgarrådet gör det får det onekligen en annan slagsida, och man kan inte låta bli att fråga sig vem hon som kulturens främsta politiska företrädare i Stockholm representerar? Vi får hoppas att hon sansar sig och söker ytterligare orientering i vad det är upphovsrätten är ämnad att skydda.

I mediecitaten återfinns även några försök att inordna också denna specifika konflikt i den i övrigt offentliga diskussionen om upphovsrätten i den digitala nätmiljön. Det kan man förstås göra om man vill, men spekulationerna om förlagens övergripande strategier och statuerande av exempel i Sverige förefaller helt tagna i luften. Musikförlag har ingalunda för vana att låsa in rättigheter. Ett sådant beteende skulle strida mot hela förlagsidéns karaktär och vore i allt väsentligt kontraproduktivt. Det är dock förläggarnas jobb att se till att deras upphovsmäns verk blir licensierade – och ersatta i proportion till deras verks nyttjande.

Utifrån de erfarenheter jag genom åren gjort av musikdramatisk licensiering är jag fortfarande helt övertygad om att den praxis som utbildats på området tillvaratar både upphovsmännens och teatrarnas intressen på ett balanserat sätt. Möjligen skulle ett och annat avtal må väl av att uppdateras, så att de bättre återspeglar och beskriver nutidens musikdramatiska företeelser. Men att en annars så förebildlig institution som Stockholms Stadsteater agerar så utomordentligt godtyckligt gentemot musikens upphovsmän är helt oacceptabelt, varken mer eller mindre.