Efter 20 år som verksam i musikförlagsvärlden kan Pelle Lidell räkna med att bli igenkänd av hela svenska folket med start i höst. Då inleds den åttonde säsongen av Idol, med Pelle i juryn.

– Att vara musikförläggare är egentligen motsatsen till att vara en offentlig person: att verka, men inte synas. Och det är en roll jag alltid trivts med. Men jag kände att den här juryn har en spännande dynamik, med olika typer av kompetenser. Att det blir en intressant kemi, inklusive krockar, kändes redan under auditionturnén, konstaterar han. Men det är alltid spännande.

SMFF möter Lidell på Universal Music Publishing, för vilka han jobbar på konsultbasis både internationellt och i tätt samarbete med sina svenska kollegor.

Lidell började som musiker – närmare bestämt trumslagare – i band som Alien Beat, 1,2,3 (som fick kontrakt med engelska Virgin) och Garden of Joy.

När han träffade Brian Rawlings fick han upp ögonen för dennes arbete i den kreativa rollen.

– Det var då jag såg att en musikförläggare arbetar mycket närmare kärnan och låtens tillkomst än skivbolaget, som oftast kom in i ett senare skede när det mesta var klart.

Medan han bodde i Los Angeles i samband med Garden Of Joy började han extraknäcka som A&R-scout och insåg snart att han hittat sitt verkliga kall. Det är nu 20 år sedan. 1993 flyttade han hem till Sverige, men hade initialt svårt att få jobb då han ansågs överkvalificerad! Men Lars Wiggman, då VD på Air Chrysalis, värvade Lidell. De kom att utgöra ett framgångsrikt team i fem och ett halvt år: ett oberoende musikförlag som trots begränsade resurser byggde upp en imponerande roster.

– Jag jobbade mer med band än enskilda upphovsmän, men även Paul Rein var en betydelsefull kontraktering. Jag minns än i dag hur en etablerad förläggare hånskrattade åt mig när jag började jobba med Rein, som ansågs vara en föredetting. Då var det extra skönt att placera hans låtar hos Christina Aguilera och Jessica Simpson!

Att berätta för Wiggman, med vilken han aldrig haft en konflikt, att han skulle lämna Air Chrysalis för delägarskap i Murlyn (tillsammans med bland andra Idoljurykollegan Anders Bagge) beskriver Lidell som sitt livs svåraste ögonblick. Hans vanligtvis smittsamt busiga leende förvandlas till en sorgsen grimas när han berättar om det.

– Men vi visste att det, trots Cheirons framgångar, fanns plats för en uppstickare till.

Det gjorde det. Och snart radades hitsen upp.

– Det var surrealistiska miljöer för en liten Solnakille som växt upp under fattiga förhållanden. Där stod Ricky Martin och kokade kaffe barfota. Tommy Mottola svängde förbi. Anders Bagge hade en sportbil för varje veckodag. Men det sistnämnda har jag aldrig hakat på – det är inte jag.

Pelle Lidell går loss på musikvärlden som helhet – musiken OCH miljön, vare sig vi snackar en tidig demo, Billboardetta eller flightcase. Och han talar inlevelsefullt om spänningsfaktorn när en låt får en ”bullet”.

Efter Murlyn hade Lidell tänkt ta ett sabbatsår efter en svår separation. Men bara 24 timmar efter att han formellt lämnat Murlyn (utan att sälja sina aktier) så satt han i London på ett möte hos Paul Connolly, chef för Universal Music Publishing i Storbritannien.

– Han ville att jag skulle starta ett eget bolag, men jobba exklusivt med Universal. Jag fick vara kreativ, bli en frifräsare med världen som arbetsfält och fick osedvanligt stora framgångar i Japan och Korea. Och efter sin tradition att stanna i fem och ett halvt år har Lidell nu slagit rekord: han är uppe i sex år och två månader – and counting.

Vilket tar oss tillbaka till nutid och Idol. Lidell blev redan för fyra år sedan tillfrågad om att sitta i juryn och tackade då nej. Nu var det jurykollegorna Anders Bagge och Alexander Bard – och många andra i hans närhet– som tyckte att han var som klippt och skuren för uppdraget.

– Men jag hade fortfarande inte tackat ja om mina närmaste eller mina chefer bett mig avstå. Men alla insisterade på att jag skulle göra det.

Tror du att du i egenskap av musikförläggare har något speciellt att tillföra?

– Ja och framför allt på grund av att jag jobbat så mycket internationellt. Det ger en annan synvinkel. Drömmen är att hitta artister som kan bli stora i hela världen. Idol har också haft för stort fokus på ”bra röster” och teknisk briljans. Sådana kanske är perfekta i en studio, men det är inte självklart att det är den bästa artisten. Idol är INTE en rösttävling, det är en popularitetstävling där man måste besitta alla de kvaliteter som karakteriserar en riktig popstjärna: saker som karisma, scennärvaro, och förmåga att hantera media och publik. En artistisk aura.

Ni har nu åkt runt och valt ut 20 artister. Hur vill du summera auditionturnén?

– Man skulle kunna tro att urvalet börjar sina efter så många år, men vi ser en ny generation talanger som inspirerats av tidigare Idol-artister som Agnes och Amanda Jenssen såväl som artister som Robyn och Lykke Li. Utan att avslöja för mycket så är det tjejernas år. Vissa är också grymma gitarrister. Som förläggare uppskattar jag att många gjorde audition med en bra låt som de skrivit själva, inte ännu en Lady Gaga-cover.

Pelle Lidell har lärt sig vilka kameravinklar som funkar och vikten av en konstpaus innan han säger ”ja” eller ”nej”. Små saker. Annars anser han sig inte alls vara styrd av vare sig produktionsbolaget eller TV4. Och han är beredd på att bli ”Idoljury-Pelle” med svenska folket.

– Som musiker har jag känt av hur det är att bli igenkänd och det tror jag att jag kan hantera – jag är en social kille. Men något säger mig att jag nog fortfarande inte riktigt förstått vad jag gett mig in på! skrattar han.

Text: Anders Lundquist