Med Equalizer Project vill Spotify, i samarbete med branschorganisationen Musikförläggarna och MXM Music, öka den kvinnliga andelen låtskrivare och producenter på hitlistorna. Vägen dit är varken enkel eller spikrak, men snitslas den med förebilder blir det lättare att följa. Det tycker både Linnea Henriksson, som leder den nya podcasten Equalizer och Jessica Brandt, A&R på Universal Music Publishing.
TEXT AV: Christel Valsinger
Att musikbranschen generellt är mansdominerad är ingen nyhet. Män sitter på maktpositionerna på musikbolag och förlag. Män dominerar pophistorien som låtskrivare och producenter. Män summerar musikhistorien i böcker och tidningar och låter den nästan uteslutande innefatta män.
Mycket av detta har uppmärksammats och viss förändring går att skönja. Åtminstone i Sverige har till exempel allt fler A&R-positioner intagits av kvinnor. En titt på nomineringarna till Musikförläggarnas Pris visar också snabbt att låtskrivarbegåvningen inte sitter i könet.
Men hur kan det ändå komma sig, att av 80 000 registrerade anslutna hos Stim (2016) är bara 20 procent kvinnor? Att av de 226 låtskrivare som var inblandade i de 50 mest populära låtarna på Spotify 2016, är bara 13,7 procent kvinnor?
De normer som band kvinnor till hushållet och gjorde det nästintill omöjligt att förverkliga en låtskrivarkarriär för några decennier sedan råder inte längre. Ändå verkar gammalt tankegods ligga kvar och skräpa och hindra potentiell talang från att blomstra.
Med utgångspunkt i att musikbranschen gynnas av mer jämställdhet sjösattes i våras därför det långsiktiga och omfattande Equalizer Project av Musikförläggarna, Spotify och MXM Music.
Med seminarier, branschsamtal och en inspirationspodd ska förändringsarbetet skyndas på. Det första seminariet arrangerades i juni. Det bestod av tre olika paneler där bland andra Jenny Wilson, produktionsduon Vaz, Max Martin och Spotifys Daniel Ek diskuterade mångfald och jämställdhet. Lokalen var fylld till bristningsgränsen av företrädesvis kvinnliga producenter och branschmedarbetare. Två nätverksmiddagar har också ägt rum och nyligen var det premiär för Equalizer Podcast, en inspirationspodd om musikskapande i åtta avsnitt.
Du hittar podcastserien på Spotify
I podden pratar låtskrivaren, artisten och producenten Linnea Henriksson, med kollegor såsom Tove Lo, First Aid Kit, Kikki Danielsson och Zara Larsson. Varje avsnitt inleds med en intervjudel och följs sedan av ett panelsamtal, där andra gästande musikskapare och branschpersoner pratar vidare om det som sades i intervjun.
– Vi har ett helt hav av fantastiska producenter och låtskrivare i det här landet och det har varit en sån lyx att få sitta och prata med några av dem om det de brinner så starkt för och jobbar så hårt med, säger Linnea Henriksson.
Hon beskriver uppdraget som en “jätteutmaning”, men som något hon inte kunde motstå eftersom hon är så nyfiken på hur andra gör.
– Musik är en så himla levande form. Att skapa den kan gå till på så många olika sätt. Det är roligt att tänka på att Tove Lo, som har 200-300 miljoner streams vardera på sina fem största låtar, sitter på ett hotellrum med en midikeyboard och skapar sina hits.
Avdramatiserandet av skapandeprocessen går som en röd tråd genom samtalen säger hon.
– Zara Larsson pratar till exempel om hur en låt kommer till och når sin publik. Det är lätt att tro att skapandet alltid handlar om att ha fått “en dolk i hjärtat”, när det i själva verket kan börja med en portion thaimat och lite klink på ett piano.
Linneas egna erfarenheter som låtskrivare och producent är förstås en bra grund att stå på i samtalen, som kretsar kring teman som produktionsrollen, skapandeprocessen, liveframträdanden och självkänsla.
– När jag gjorde mitt första album var det en ganska stor omställning från hur jag gjort musik tidigare. Från att ha jobbat med ett band i replokal skulle allt nu göras i en dator ihop med bara en person. I replokalen hade jag en självklar roll som bandledare som genom mina musiker fick till musiken så som jag ville att den skulle låta. Men nu så var jag plötsligt den i rummet som inte kunde de tekniska termerna. Jag kunde inte snacka med datorn så som jag kunde med musiker för att forma mina ljud. Det gjorde mig väldigt osäker på vem jag egentligen var i rummet och vad jag bidrog med.
I efterhand ser hon det ändå som en upplevelse att lära sig något av.
– Något som jag har med mig även när jag skriver åt andra, är att om inte den person som ska göra att låtarna lever känner sig delaktig när de föds, då kommer de inte leva vidare. Det är vad som hänt mig. Hela skapandeprocessen får ett dåligt skimmer över sig som påverkar känslan även efteråt. Kort och gott så slutar man att spela de låtarna.
Idag är det annorlunda, men hon menar att det fortfarande är en diskussion om vem som till exempel kallar sig producent för en låt när den är klar. När hon skulle spela in senaste singeln “Säga mig”, ihop med produktionsduon Kretsen, skrev hon till dem att hon ville tillskriva sig själv rollen som medproducent. “Självklart, det skulle ju inte låta som det gör utan dig”, blev svaret.
Egentligen borde hon ju inte ens behöva fråga, menar hon. Platsen är lika självklart hennes som alla andras. Men att det kan ligga mycket vånda bakom att våga kalla sig producent är det fler som vittnar om.
Jenny Wilson är en av de fyra kvinnor i svensk musikhistoria som vunnit en Grammis i kategorin “Årets producent” (49 män har mottagit priset). Trots att hon under studioarbete varit den som haft en klar och tydlig idé om hur hennes musik ska låta har hon tvekat inför att kalla sig producent:
– Vad är egentligen en riktig producent? Tekniken är ett verktyg, men störst är ju visionen, sa hon under vårens Equalizer-seminarium.
Uppfattningen att den som sitter vid mixerbordet alltid är producent kan göra att begreppet fylls med mer tekniskt innehåll än det egentligen behöver. Rick Rubin, en av världens mest kända och framgångsrika producenter (Jay Z, Metallica, Red Hot Chili Peppers, Dixie Chicks med flera) sitter till exempel inte vid datorn och EQ:ar. Han skapar förutsättningarna för att artisten ska bli den bästa versionen av sig själv. En bra producent kan lika gärna ha till uppgift att hitta rätt tekniker och musiker för en session.
– Det finns en gammal fascination över det ensamma geniet, menar Linnea Henriksson.
– Men det som är mycket roligare och som jag själv är stolt över, är att jag fattar mina egna styrkor och svagheter och kan hitta proffs som fyller på där det behövs. Det är en styrka att kunna hitta folk som man samarbetar bra med. Det är att trilla i nån slags kvinnofälla att det skulle förminska en att vara bra på att samarbeta.
Att bredda producentbegreppet kan alltså vara ett sätt att få fler kvinnor att ta på sig ledarhatten, men att också inse att de kanske redan är producenter. Eller?
Jessica Brandt är A&R på Universal Music Publishing och sätter kontinuerligt ihop sessions med låtskrivare och producenter. Hon anser också att det är svårt att säga vem som egentligen är producenten, men att det ändå kommer an på ett praktiskt genomförande.
– Är det personen som har idén som är producent? Den som skruvar till ljudet? Det finns ingen handbok. Men när du sätter upp en session så måste någon hantera datorn. Det spelar ingen roll hur bra idéer du har, de måste förverkligas i ett musikprogram.
Bristen på tydliga ramar och regler ställer till det även avtalsmässigt och det drabbar inte bara kvinnor, menar Jessica. Förr var låtskrivande och produktion lättare att separera, idag sitter de två hantverken ofta ihop. Produktionen är en viktig del av låten, inte minst sedan traditionella refränger börjat ge vika för det som Jessica kallar drop-baserade refränger - där hooken är instrumental. Producenten har idag alltså ofta en del av låtskrivarcrediten. Och producenten är oftast en man.
Men den skeva fördelningen av män och kvinnor i låtskrivaryrket har rimligen fler anledningar.
– Män är bra på att sälja in sig, ta sig fram, lyfta varandra. Talang är inte allt. Du behöver vara en entreprenör, din egen bästa säljare. Mycket sånt återspeglas i vilka som hamnar i en session och vilka som creddas på en låt.
Jessica ser ändå positivt på utvecklingen. När hon började i musikbranschen för tio år sen kunde hon knappt nämna en enda svensk kvinnlig producent.
– Nu kan jag räkna upp ett tiotal i alla fall. Det är en bedrövlig fördelning, men det går ändå åt rätt håll. Jag tycker mig se en dominans av otroliga, kvinnliga popartister som också är väldigt bra writers. Med sättet att ta kontroll över sin artistkarriär vet jag att de kommer att bli ännu mer involverade i processen framöver.
Jessicas eget roster är dominerat av kvinnliga låtskrivare. De skulle mycket väl kunna bli världens bästa producenter också, menar hon. Det handlar om att ta kontroll över tekniken. För ett par år sedan var hon med och startade REC Collective, en kurs för kvinnliga låtskrivare som också vill bli producenter. Hon ser de praktiska initiativen som viktiga och nämner även Popkollo och Tekla i sammanhanget. Men för att förändra musikbranschen krävs också att man tar individuellt ansvar.
– Jag kan bara ta ansvar för det jag själv gör, när jag bokar en session eller när jag ser över min egen roster, eller är med och startar REC Collective. Men jag uppmanar alla att se över sitt arbetssätt. Jag kan tycka att vi har ett ansvar att ta fram kvinnliga förebilder inom musikproduktion.
Även media har skyldigheter, menar Linnea Henriksson. Intervjuer med och recensioner av kvinnliga musikskapare kan se helt olika ut jämfört med de som berör manliga utövare.
– Det finns ju en styrka i att kunna hitta sina samarbetspartners, men i kvinnors fall lyfts dessa fram direkt. Snubbarna ska fram i alla sammanhang om man ska vara ärlig. Det är inte riktigt samma villkor.
– Jag har till exempel aldrig inte läst en intervju med Håkan Hellström där han får svara på hur det var att jobba med en viss producent eller låtskrivare, medan med Veronica Maggio så är det “oj vad många olika producenter du jobbat med den här gången”. Kvinnor kan få frågan “hur involverad är du i din musik”, men jag tror knappast att det händer Jonathan Johansson. Och ärligt, det är så sjukt många spännande svar som aldrig får höras om vi inte kommer bort från detta.
Linnea Henriksson tror precis som Jessica Brandt på vikten av förebilder. När vi börjar uppmuntra tjejer att satsa på nischade områden på samma sätt som killar, så kommer vi att få se fler kvinnor på poster och bakom instrument som tidigare främst hanterats av män. Vi bär med oss olika kvaliteter för att vi haft olika upplevelser och det är inte bara könet som spelar in, vi behöver inkludera på fler områden.
– Musik finns till för att ljudlägga våra liv. Livet är fullt av känslostormar som behöver ljud och ibland handlar det om att behålla en puls när det inte går så fort. Vi behöver variation och vi behöver den även bland musikskaparna.
