I en artikel på MI:s webb beskriver chefredaktören Lars Nylin hur tidningar och Tv, genom att okritiskt ge Epidemic Sound så stor uppmärksamhet som man gör, nedvärderar musik och musikskapande:

"Stockholmsföretaget har de senaste åren mer eller mindre oemotsagda fått berätta i medier hur deras affärsmodell för användande av så kallad produktionsmusik – d v s musik anpassad till just exempelvis TV och reklam – enligt dem är mer ”lättanvänd och anpassad till tiden” jämfört med de musikupplägg som i årtionden tillhandahållits av kompositörer och musikförlag anslutna till den kompositörsägda organisationen Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå)".

Nylin pekar på att medierna överhuvudtaget inte problematiserar det faktum att Epidemic Sound, till skillnad från organisationer som ägs av upphovspersonerna själva, har vinstintresse som grund:

"Det är givetvis alltid upp till den enskilde kompositören att välja om han – hos Epidemic Sound är 98 % av kompositörerna män – till ett lågt pris vill sälja bort sin musik utan att kunna styra vad den används till. Men det är också centralt att påpeka att det finns alternativ, beprövade sedan decennier, hos de kompositörer och förlag som tror på att arbeta kollektivt under Stims paraply. I det sammanhanget går pengarna tillbaka till kompositörerna, minus kostnader för administration. Det skapas möjligheter att tillvarata medlemmarnas intressen – oavsett om dessa gör korta stycken till reklammusik eller komplexa verk till film och drama. I fallet Epidemic Sound – och deras efterföljare – är det riskkapitalinvesterare som tar intäkterna i de fall affärsmodellen fungerar och ger vinst".

Klicka HÄR för att läsa hela artikeln.