För tonsättaren Anders Eliasson var musiken och livet ett och detsamma. Det ena kunde inte existera utan det andra. Han var en djupt personlig röst i den samtida musiken som gick sin egen väg, lite vid sidan av musiklivets rådande trender.

Det hann bli ett drygt hundratal verk innan han gick bort, vid 66 års ålder, den 20 maj 2013. Han skrev uppmärksammade och prisbelönade symfonier, solokonserter, oratorier och kammarmusikverk, och tillägnades flera festivaler.

Eliasson hävdade dock att han inte ”komponerade”. Han talade om en ”musikängel”, själv var han bara en ödmjuk och lyhörd mottagare som nedtecknade musiken i samma ögonblick som den kom till honom. Likväl känner man alltid Eliassons starka närvaro i musiken; oron, rastlösheten, smärtan, skönheten och värmen. Som till exempel i det nerviga stråkorkesterstycket Ostacoli, den flödande dansanta dubbelkonserten för violin, piano och orkester, den sorgset sjungande Sinfonia per archi, eller i det stora mästerverket, oratoriet Dante Anarca.

Det samma gäller också för hans allra sista verk, stråktrion ”Ahnungen” (Aningar), som i höstas belönades med Musikförläggarnas pris i kategorin ”Årets konstmusikpris – mindre ensemble/kammarmusik”, och som Eliasson arbetade med fram till bara några veckor innan han gick bort. Att han periodvis var väldigt sjuk och svag under komponerandet märks inte i musiken. Eliassons närvaro är lika påtaglig som i hans tidigare verk, med sin okuvliga energi och uttrycksfullhet. Men här finns också ett lyriskt tonfall som kanske kan förvåna, och som andas av hoppfullhet…aningar…

Alltså ännu ett mästerverk att lägga till Eliassons opuslista. Eller som Anders Eliasson själv förmodligen skulle ha uttryckt saken på sitt sjungande Borlängemål: ”Det där var väl inte så jävla dåligt?”

--------------------------------------

Text: Kristina Fryklöf
Foto: Tony Lundman

För tonsättaren Anders Eliasson var musiken och livet ett och detsamma. Det ena kunde inte existera utan det andra. Han var en djupt personlig röst i den samtida musiken som gick sin egen väg, lite vid sidan av musiklivets rådande trender.

Det hann bli ett drygt hundratal verk innan han gick bort, vid 66 års ålder, den 20 maj 2013. Han skrev uppmärksammade och prisbelönade symfonier, solokonserter, oratorier och kammarmusikverk, och tillägnades flera festivaler.

Eliasson hävdade dock att han inte ”komponerade”. Han talade om en ”musikängel”, själv var han bara en ödmjuk och lyhörd mottagare som nedtecknade musiken i samma ögonblick som den kom till honom. Likväl känner man alltid Eliassons starka närvaro i musiken; oron, rastlösheten, smärtan, skönheten och värmen. Som till exempel i det nerviga stråkorkesterstycket Ostacoli, den flödande dansanta dubbelkonserten för violin, piano och orkester, den sorgset sjungande Sinfonia per archi, eller i det stora mästerverket, oratoriet Dante Anarca.

Det samma gäller också för hans allra sista verk, stråktrion ”Ahnungen” (Aningar), som i höstas belönades med Musikförläggarnas pris i kategorin ”Årets konstmusikpris – mindre ensemble/kammarmusik”, och som Eliasson arbetade med fram till bara några veckor innan han gick bort. Att han periodvis var väldigt sjuk och svag under komponerandet märks inte i musiken. Eliassons närvaro är lika påtaglig som i hans tidigare verk, med sin okuvliga energi och uttrycksfullhet. Men här finns också ett lyriskt tonfall som kanske kan förvåna, och som andas av hoppfullhet…aningar…

Alltså ännu ett mästerverk att lägga till Eliassons opuslista. Eller som Anders Eliasson själv förmodligen skulle ha uttryckt saken på sitt sjungande Borlängemål: ”Det där var väl inte så jävla dåligt?”

--------------------------------------

Text: Kristina Fryklöf
Foto: Tony Lundman