Det senaste året har Per Strömbäck allt oftare setts och hörts i musikrelaterade sammanhang, inte minst som moderator och deltagare i olika seminarier. I somras medverkade han till exempel i en stor paneldebatt i Almedalen – på ett seminarium där bland annat SMFF var en av arrangörerna. Som redaktör för visionära Netopia – ett forum för digitala samhällsfrågor – håller Per Strömbäck på ett intelligent välbalanserat sätt hela tiden liv i diskussionen om musikbranschens framtid.

Per, berätta hur du fick idén att starta projektet Netopia?
– Jag har ju fuskat en del i musikbranschen, som konsertarrangör på nittiotalet och med Håkan Waxegård på Lollipop-festivalen och skivbolaget Grand Recordings, där jag bland annat var med om att ge ut Weeping Willows och signa The Ark. Det var före Napster. Sen har jag ägnat en massa år åt dataspel, både som spelutvecklare och förläggare, men mest som branschföreträdare. Länge ville jag hålla mig borta från piratfrågorna, av samma skäl som alla andra – man vill inte framstå som ocool. Men det kom en punkt när dataspelens intressefrågor kom att handla om upphovsrätt och piratkopiering och då gjorde vi gemensam sak med andra organisationer inom musik, film och böcker. Ur det samarbetet växte ett bokprojekt, en antologi som fick titeln Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Under arbetet med den insåg jag att kulturbranschernas problem bara var en liten del av samhällsfrågorna på nätet och jag började fundera på om inte pirateriet var ett symtom på något större. Den insikten grodde och växte och jag började fundera på om inte den dominerande bilden av att staten är integritetshotet på nätet och anonymitet är det bästa svaret, egentligen var en bluff.

– Så Netopia syftar till att diskutera internet och digitaliseringen ur ett samhällsperspektiv och försöka hitta nya infallsvinklar på den rådande diskussionen.

I Netopias manifest står det bland annat att Internet förtjänar en bättre idédebatt. Vilka idéer och frågor anser du vara de viktigaste just nu?
– Ja, jag tyckte ju att det var fattigt att det blev en diskussion mellan gammalt och nytt, där tekniksidan stod för det nya och kulturen för det gamla. Jag tycker att det är tvärtom, tekniken är inte så viktig – den är bara till för att förmedla innehållet. Det är ju innehållet som det är någon mening med, men som internet är konstruerat så är innehållet inget värt.

– Den idédebatten var frustrerande, så jag tyckte att man skulle testa ett annat perspektiv. Om man ser internet som ett samhälle och inte en infrastruktur, då blir nästa fråga hur samhällets funktioner ska representeras i den digitala miljön. Det verkar ju inte fungera så bra när de analoga institutionerna inom till exempel rättssystemet ska överföra sin verksamhet till det digitala. Det blir ineffektivt, ibland integritetskränkande. Internet är globalt och ofta är det omöjligt att göra vanliga polisutredningar.

– Så min slutsats blev att de som har inflytande över tekniken, som till exempel telebolag och teknikföretag, måste bidra till lösningar. Men i praktiken skakar de alltid av sig allt ansvar och hänvisar till någon annan princip som yttrandefrihet eller ”nätneutralitet” för att slippa agera. Listan kan göras lång, utöver upphovsrättsintrång så är det ju falska läkemedel, hackade användarkonton, pengatvätt, hot, kränkningar, cyberattacker och mycket mer. Men oavsett vem som klagar så sitter alltid samma telekomjurist på andra sidan bordet och skakar på huvudet. Då tycker jag att det behövs en ny diskurs för samtalet om internet.

Vilka frågor anser du vara de viktigaste sett ur ett mer musikbranschspecifikt sammanhang?
– Att kunna ta betalt för innehållet. Som nätet är konstruerat så är alla ettor och nollor lika mycket värda. Det är i grunden ett forskningsprojekt från amerikanska försvaret under kalla kriget och byggde på att teleledningarna var så dåliga att man måste utgå ifrån att vilken knutpunkt som helst kunde försvinna. Så det är en väldigt robust konstruktion, men den har många svagheter och i det här sammanhanget – framförallt att det inte går att ta betalt för själva innehållet. Det kunde de ursprungliga ingenjörerna förstås inte förutspå, de ville ju bara ha ett pålitligt sätt att skicka information. Men nu färdas allt möjligt som information i ledningarna – oavsett om det är brev, film, värdepapper, mjukvara, semesterfotografier, telefoni eller musik – och då har ordet information fått en ny betydelse. Konsekvensen blir att man bara kan ta betalt för diverse mervärden, innehållet är per definition gratis. Såna mervärden kan vara pålitlighet, utbud, tillgänglighet, sociala nätverksfunktioner eller annat och då går det ibland att skapa intäkter.

– Spotify är ett exempel som tillför alla de nyss nämnda mervärden, men det är svårt att hävda att det är själva musiken man betalar för. Det är fullt möjligt att utveckla tekniken så att det går att ta betalt för innehåll, telebolagen spärrar exempelvis Skype och andra sorters IP-telefoni i sina nät för att skydda sina intäkter – men när det gäller olaglig fildelning och streaming så är affärsintresset det motsatta. Musikbranschen har inte någon möjlighet att påverka den tekniska infrastrukturen, så man är hänvisad till diverse halveffektiva påhängslösningar och att driva rättsprocesser. Det är synd.

– När det gäller specifikt musikförlagen, så är det ju tydligt att frågor om immateriella rättigheter bara blir viktigare. Inte minst i takt med att till exempel tillverkningsindustri flyttar ut så är det ju från det immateriella som framtidens välstånd ska komma. I det perspektivet är det en överlevnadsfråga att det finns förutsättningar för kultursektorn att fortsätta utvecklas

Tillsammans med bl.a Dataspelsbranschen, Film & TV-Producenterna, Svenska Förläggareföreningen och IFPI är SMFF en av de organisationer som stödjer Netopia. Hur ser det samarbetet ut?
– Netopia är ett rätt ambitiöst projekt med webbmagasin, diskussionsforum, artiklar, gästkrönikörer, webb-TV, rapporter, seminarier, debattartiklar, nyhetsbrev och mycket annat. Det hade aldrig gått att driva utan stöd från de här organisationerna, eller sympatisörerna som jag kallar dem. Jag har fått väldigt stort förtroende. Dessa föreningar har anslutit sig till Netopias manifest och så har jag fått uppgiften att utveckla det i det löpande samtalet och debatten.

– Dessutom är jag faktiskt rörd över hur många personer inom musikvärlden som uttryckt sitt stöd i olika sammanhang, på festivaler, evenemang eller lite var som. Det känns som att jag förvaltar ett stort förtroende.

I somras medverkade du i Almedalen. Berätta varför och vad du gjorde där!
– Jag brukar kalla det för ”åsiktsekonomin”, alla har ett budskap. Det som är bra med Almedalen är att man kan sprida sitt budskap till många personer snabbt. Så syftet med att vara där är mest att kommunicera med andra organisationer, inte så mycket med media eller politiker som man kanske kan tro. Jag var inblandad i tre seminarier som på olika sätt berörde de digitala frågorna. Ett om ett nytt danskt lagförslag mot fildelning, ett om digitala böcker och så en stor paneldebatt med några telebolag, filmregissörer, kulturpolitiker och andra. Allt finns att se på www.netopia.se och inte minst den sista är riktigt kul att se. En av telebolagsrepresentanterna tar av sig skon och börjar vifta med den! Man tror nästan att han ska kasta den på Nutta Hultman.

Hur upplevde du att intresset för seminarierna var hos de politiker, den media och den allmänhet som i somras fanns på plats i Almedalen?
– Jag tycker att det var ett genombrott hos politikerna, faktiskt. För första gången var det andra än vi själva som pratade om ansvar för mellanhänder på internet. Den debatten förs ju intensivt i resten av Europa, men här ekar det väldigt tyst. Jag hoppas att vi kan se tillbaka på sommaren 2011 och säga att det var då det vände.

I Netopias manifest skriver du om tron på ett fritt och öppet internet där människor och företag kan vistas tryggt och där samhället skyddar individernas frihet, integritet och rättigheter och skapar förutsättningar för tillväxt och mångfald. Hur tycker du att politiker och beslutsfattare tar sitt ansvar för de här frågorna?
– Generellt sett är många skygga för att diskutera frågor om internet, man är rädd för att verka som en bakåtsträvare eller att man inte förstår ny teknik. Det är onödigt, varför måste man förstå teknik för att ha åsikter om hur den påverkar samhället? Det är en sorts cirkelresonemang som jag tycker är väldigt odemokratiskt: för att ha rätt till en åsikt måste man visa att man förstår tekniken och det visar man genom att ha rätt åsikt. Löjligt. Jag önskar att fler skulle kliva fram.

– Den nuvarande regeringen har väl gjort vissa insatser, men man får inte direkt känslan av att de verkligen vill lösa problemet. Men det värsta är politiska opportunister som använder kulturens alster för att köpa röster, till exempel Centerns blivande partiledare Annie Lööf som står i Aktuellt och säger att hon vill legalisera ”nedladdning av upphovsrättsskyddat material för privat konsumtion”. Det är ju nonsens! Hela idén med skyddet är ju att kunna ta betalt för privat konsumtion! Hon kastar bort hela kultursektorn för att verka lite modern och tuff.

Hur ser dina planer ut för Netopia den närmaste tiden. I vilka sammanhang kommer du att synas?
– Netopia kommer att gå in i ett nytt skede i höst. Det kommer att bli väldigt spännande, men jag kan inte avslöja vad som kommer att hända riktigt ännu. Håll utkik på Netopias hemsida! Men jag kommer att fortsätta debattera och synas i olika sammanhang. Bland annat ska jag vara med i en panel på telekomkonferensen Internetdagarna i november. Det blir kul – långt in på motståndarlagets planhalva.

Vissa menar att du på ett sätt delvis har övertagit Alexander Bards roll som provokativ sanningssägare. Hur ser du på den bilden?
– Haha, Bard är en naturkraft – känns svårt att jämföra sig med honom! Han är ju väldigt rolig, men jag tycker att han har kommit till lite konstiga slutsatser om fildelning på sistone.

– Men visst, jag tycker också det kan vara både kul och effektivt att provocera ibland. Många gånger i till exempel en paneldebatt så får man överdriva lite för att det ska bli kul att lyssna. Lite show business!

En sista fråga: Hur kopplar du helst av från debatten när du behöver ladda batterierna? Med dataspel eller musik?
– Musiken är alltid närvarande och växlar efter humör. Nu är det mycket Fela Kuti och Costello – vad de nu har gemensamt!? Dataspelen är i ett väldigt spännande skede med alla mobilspel där man kan möta varandra, som t ex Wordfeud. Det går inte att välja bort något av dem. Men den bästa avkopplingen är nog ändå film. Helst Heat med Pacino och De Niro, ett par folköl och så somna i soffan på fredagkvällen.