Porträtt: Jennie Löfgren
2014.11.27
Porträtt: Jennie Löfgren

Filmkompositören, låtskrivaren och artisten Jennie Löfgren började klinka på familjens piano hemma i Östersund redan vid fyra års ålder. Musik var något som hela hennes släkt höll på med.

– Jag hörde musik hela tiden under min uppväxt. Mest jazz och klassiskt. Kom det inte från skivspelaren så kom det från vårt musikrum. Så fort man vaknade hörde man någon som stod och sjöng opera i musikrummet. Det var självklart att jag också skulle hålla på med musik.

Jennies pappa var en bra lärare. Han lärde henne hur man tar ackord på pianot och utvecklade hennes gehör genom att låta henne komma på egna sångmelodier till hans improviserade ackordvändor.

– Då och då tog han ett udda ackord som rubbade allt och tvingade mig att komma på en oväntad melodi.

– Jag satt också mycket framför TV:n och lyssnade efter saker jag gillade. När jag hörde något jag tyckte om, då sprang jag så snabbt jag kunde till pianot för att plocka ut det. Ibland kunde jag bara ta ut de första takterna, men då hittade jag på en egen fortsättning. Det var så jag lärde mig.

Efter estetiskt musikprogram på gymnasiet flyttade Jennie till Stockholm vid 18 års ålder. Hon ville satsa på musiken. Efter flera års demoinspelande och kämpande med att få skivkontrakt tog karriären äntligen fart och 2002 släppte hon som soloartist debutalbumet ”Meant to be”, ett album med flera framgångsrika singlar. För pengarna hon fick in köpte hon en egen studio.

– Det var det första jag gjorde. Och det är verkligen något jag kan rekommendera alla att investera i. Framförallt tjejer. Lägg inte pengarna på bara artisteriet med kläder och så vidare, spara och köp en studio. Jag känner mig jättefri nu. Jag kan göra vad jag vill, tills jag dör, eller i alla fall så länge som jag vill. Det känns så himla bra.

Från början var Jennies plan att enbart fokusera på sin egen artistkarriär och att skriva sina egna låtar. Dessvärre förändrades förutsättningarna radikalt under början av 2000-talet när i stort sett hela musikbranschen, i synnerhet skivförsäljningen, imploderade på grund av tjänster som Napster och The Pirate Bay. Helt plötsligt blev det väldigt mycket svårare att leva på artist- och låtskrivaryrket.

– Man började inse att det inte var så lätt att leva på sin musik. Dessa tjänster gjorde ju att man förlorade en stor del av sina intäkter. Visst, jag tjänade en del på mina första singlar, på grund av att jag skrivit dem själv. Men jag ville inte att allt skulle stå och falla med bara mina egna skivor. Som tur var så insåg jag att jag kunde mer än att sjunga. Jag hade tillbringat sju dagar i veckan i studion ända sedan jag var 19 år. Jag kunde ju börja skriva och producera åt andra.

Tillsammans med maken Anders Herrlin började Jennie att göra additional programming på en massa låtar, bland annat till Janet Jackson. De lade till detaljer i producenten Anders Bagges sound. Genom dessa jobb kom så småningom också det första filmjobbet.

– Först fick Bagge frågan, men eftersom han kände att han inte skulle hinna med allt själv så frågade han mig och Herrlin. Filmerna som det skulle göras musik till var ”Beck”. Det slutade med att jag och Herrlin gjorde det mesta och vi hade verkligen hittat vår grej.

– Tiden fram till ”Beck-jobbet” ser jag som ett enda stort pussel av många år då jag bara jobbade med så mycket grejor som möjligt. Jag försökte göra allt och bygga upp kontakter. Vissa gånger blev det bra, andra inte. Tillslut kom möjligheten och då sa vi ”JA!” och gjorde vårt bästa för att komma in i filmbranschen på riktigt.

Att komponera filmmusik hade länge varit en dröm för Jennie. När hon var yngre lyssnade hon nästan mer på filmmusik än annan musik.Men eftersom det saknades tydliga kvinnliga förebilder inom genren så var det inte något Jennie såg som en möjlighet.

– Man såg aldrig något kvinnligt ansikte framför sig, man såg en gubbe med skägg och glasögon. Därför så fanns det aldrig med i min bild. Men när jag väl kom in i det, då tänkte jag: ”varför har jag aldrig fattat att jag kan göra det här?”. Jag såg det inte. Hade det varit fler kvinnor som höll på med det hade det också blivit mer naturligt för mig att se det som en självklarhet. Förhoppningsvis kommer det fler och fler kvinnor som skriver filmmusik och kanske kan jag inspirera någon.

Idag arbetar Jennie tillsammans med Anders Herrlin i deras studio som ligger ett stenkast bort från hemmet i Vasastan i Stockholm.

– I början av en filmprocess är det till exempel mycket tänkande, ”vad passar till det här?”, ”vad är det vi ska göra?”, och sen ska man skriva musiken. Efter det brukar det komma hit folk som ska lyssna på det vi har gjort, och sen kanske man ska ändra på något.

– Det är ett omfattande arbete. Vill man hålla på med filmmusik tror jag det är bra om man är bred (att man behärskar många olika genrer), öppen och prestigelös. Filmmusik kan vara alltifrån kafémusiken i en film till biljaktsmusiken, det är sällan man bara ska skriva ett vackert tema. Jag väntar fortfarande på att få göra det.

I studion har Jennie och Anders delat upp sitt arbete.

– Det är ganska svårt att säga hur vi gör exakt, men om man ska förenkla det så kan man säga att jag är den typiska kompositören och Anders talang ligger mycket i att bygga upp ljudvärldar och sound.

– Jag är oftast den som får in filmen till mig och den som skissar upp allting – tankar och hur det ska vara rent melodiskt. Sen tar vi in det till Anders för att verkligen sitta med detaljerna. Jag hatar att sitta i två timmar med ett virvelljud till exempel, men Anders skulle gladeligen kunna sitta med det i två dagar. Han är väldigt duktig på att sitta och peta med ljud, få samplingar att låta äkta och mixa. Ibland kommer han också upp med idéer till melodier.

När det kommer till själva skrivandet så försöker Jennie variera sig så gott det går. Hon vill gärna inte hamna i samma gamla mönster hela tiden, vilket gör att hon ibland sitter vid pianot, ibland med gitarren eller ibland vid datorn. Givetvis hänger valet av verktyg vid skrivandet också mycket på vad det är för typ av musik som hon ska skriva.

– Går jag till pianot så blir det oftast en viss typ av musik. Vill jag göra något mer rytmiskt i sången så brukar jag programmera ett schysst beat i datorn som jag kan sjunga till. Då sjunger jag helt andra fraseringar än om jag skulle sitta själv vid pianot till exempel. Ibland händer det att jag bygger upp egna tracks som jag sen skriver på. Det är ju så musik uteslutande skrivs idag. Och jag tycker att detta sätt är väldigt kul. Jag har alltid haft bra flow på den grejen.

Ibland upplever hon att musiken bara kommer till henne. Men för det mesta är det ett konstant testande.

– Det är ett jävla testande hela tiden. Jag vet ju oftast hur jag vill ha det, men det svåra är att komma dit. Det är svårt att bli nöjd. Jag slänger väldigt mycket. Men men, det är bara att nöta på. Bara att fortsätta. Det är ungefär som med träning eller vad som helst. Man kan liksom inte bara göra det när man känner för det. Vill man bli bra, stark eller snabb så måste man fortsätta att nöta. Det är viktigt att ge det timmarna. Tillslut får man till det.

– Ett bra tips är att hela tiden jämföra sig själv med de absolut bästa. Det finns inga ursäkter. Om jag till exempel har gjort en låt så brukar jag alltid sätta på den bästa låten (i den genren) för att lyssna hur långt borta eller nära jag är. På det sättet lär jag mig också mycket om ljud, former och hur man kan bygga upp låtar. Vad är det som gör att deras låt känns som två minuter fastän den är tre? Och vad är det som gör att min låt känns som sju minuter fastän den bara är två? Det är ett ganska bra knep, även om det föder en del tvivel på hur bra man egentligen är.

– Visst, i många fall handlar det om tur också. Men tur är något som man har större chans att få om man hela tiden håller på, grejar och försöker. Det är ju större chans att man får fiskelycka om man fiskar och kastar ut hela tiden.

Jennie tycker att den kreativa bubblan är så nära ett knark som hon kan komma. Det är världens bästa jobb.

– Varenda dag när klockan är fyra och jag ska hämta min son så känns det nästan alltid som ”VA? Är klockan redan så mycket?”. Och jag tycker det är jobbigt att gå ut därifrån. Jag älskar att sitta och nörda i studion och hitta på grejor. Det är någonting när man kommer in i det där flowet, när man sitter och är kreativ... då försvinner timmarna iväg. Jag kan tänka mig att det typ är som att klättra i berg, eller vad som helst, bara man kommer in i någonting, som är i nuet, och där man glömmer bort allt annat. Så är det inte alla dagar såklart när man sitter och gör musik till en film. Det är ju mycket planering och deadlines emellanåt, men det är ändå det här att man går in i en slags fantasivärld. Det tycker jag är härligt. Det är en typ av verklighetsflykt.

Planen framöver är, förutom att färdigställa musiken till Kjell Sundvalls kommande film ”I Nöd Eller Lust”, att färdigställa ett nytt eget album. Om hon får drömma lite så skulle hon gärna göra musiken till någon stor Hollywoodproduktion i framtiden.

– Det skulle vara kul att göra en riktigt jävla stor amerikansk film, med obegränsad budget och få jobba tillsammans med symfoniorkestrar och olika stråkarrangörer. Lyx!