Porträtt: Ana Diaz
2014 03 25

Porträtt: Ana Diaz

I Musikförläggarnas nyhetsbrev kör vi under året en porträttserie om kvinnor som har titeln ”låtskrivare/producent” på sitt visitkort - Del 2.

Tanken är att lyfta fram dem för att inspirera andra unga tjejer till att skapa musik och visa att man inte nödvändigtvis behöver satsa på en egen artistkarriär. I andra delen har vi träffat låtskrivaren och producenten Ana Diaz.

2010 var hennes plan att bli tandläkare. Ana Diaz gjorde högskoleprovet och påbörjade ett naturvetenskapligt basår. Nu, fyra år senare, ser det lite annorlunda ut. Idag skriver hon musik med några av världens största artister och producenter istället för att praktisera rotfyllning och att skrapa bort tandsten. Förlaget hon jobbar med är Sony/ATV Music Publishing Scandinavia. Hon är även signad till AAM (management).

– Tanken var ett tag att jobba med tänder 75 % och spela musik 25 %. Men plötsligt brakade det loss med musiken, från tvåans växel till fyrans. Nu viger jag all min tid åt att skriva och producera låtar. Det är helt fantastiskt.

Även om Ana har vacklat några gånger mellan att satsa/inte satsa på musiken så har hon aldrig gett upp den helt och hållet. I 15 år har den vid sidan av andra yrken och planer alltid funnits där för henne. Nästan lite tvångsmässigt.

– Ja, jag är förföljd av låtar på något sätt. Musiken kommer till mig och så skriver jag ner den. Jag hör den i luften. Det har hänt så många gånger nu, det är ungefär som om jag vore en radio.

En annan anledning till att Ana så envist aldrig lagt musiken på hyllan är allt motstånd hon stött på. Motstånd som hon lyckats omvandla till uppmuntran och jävlar anamma.

– Det var ju inte så att man blev informerad om ens geni varje morgon. En gång sa en skivbolagschef i New York till mig: ”You have nothing”. Det var ju inte så jävla hett att höra. Men det blev också en sporre att fortsätta. Att försöka göra ännu bättre låtar.

På producentutbildningen på Kulturama 2004-2005 var hon ensam tjej.

– Jag tänkte hela tiden: ”Kan den snubben det där, då kan jag också det”. Man var tvungen att ta plats. Ställa sig längst fram. ”Öh, jag ska också trycka på knapparna”. ”Nu ska jag vara här”. Gjorde man det var det inga problem.

Ana är svensk, till hälften finsk och till hälften spansk. Hon föddes 1977 och växte upp i Västerås. Hennes musikaliska karriär inleddes med en knuff.

– Jag blev inknuffad i ett rum med ett piano i. Jag tänkte inte så mycket på det, utan bara körde. Jag gjorde som min mamma sa. Den första låten jag skrev handlade om en hund. Min granne hade en mikrofon och jag tyckte det var otroligt spännande. Jag kommer ihåg att jag smög dit och viskade lite när ingen var där. Jag var sjukligt blyg.

X antal låtar senare, samt några ytterligare år av vacklande, hamnade Ana år 2011 på musikförlaget Sony/ATV.

– Jag blev presenterad för musikförlaget Sony/ATV genom en bekant. Hon tog mig till Fredrik Svalstedt (numera på Monza Publishing) och han blev helt till sig, som när matadorerna hittar tjuren i ”Tjuren Ferdinand”. Han har i efterhand berättat att jag inte ens vågade titta på honom när jag var där. Jag kollade ner i golvet, upp i taket. Jag vägrade möta hans blick. Det var i samma veva som jag började förstå att det fanns ett yrke som gick ut på att skriva låtar åt andra.

– En av mina första ”sessions” med en artist var med Agnes. Då skrev vi låten ”One Last Time”. Det blev så bra att jag blev orolig att jag att inte skulle kunna åstadkomma något sådant igen, haha. Typ som att jag toppat innan jag ens hade börjat.

Fredrik Svalstedt trodde väldigt mycket på Ana och lyfte fram henne inför andra kontor inom Sony/ATV. Genom honom fick hon väldigt bra kontakt med Marc SherSony/ATV:s Londonkontor.

– Först ville jag egentligen till Los Angeles, men Marc övertygade mig att först åka till London. Han sa att det inte skulle vara så kul att åka till L.A. utan en hit i väskan.

Några månader senare sålde Ana sin lägenhet i Stockholm och flyttade till London.

– Första året i England jobbade jag så mycket att jag tappade hår. Tussar. Jag skrev såå mycket. Sex stycken sessions i veckan i ett års tid.

– Jag mådde absolut inte bra av det jag gjorde där, men jag vågade inte säga nej till något alls, jag högg på allt. Givetvis måste man sätta sina gränser själv. Min gräns var tydligen när håret ramlade av och när ögat började rycka. Precis som Clouseau i Rosa Pantern. Då tog jag bort en session i veckan.

Den första perioden i London var inte bara jobbig rent arbetsmässigt för Ana, utan även på andra sätt.

– Jag var ensam mycket, hade inga kompisar, inget liv. Bara sessions. Det tar nästan en timme att ta sig någonstans i London, mycket av tiden spenderar man i kollektivtrafiken. Dessutom upplevde jag mycket mer sexism i olika situationer. Många lyssnade inte på vad jag hade att säga, de körde med faktisk härskarteknik. Och ofta kunde folk i möten sitta och kommentera artisters fysik på ett sätt som jag kan gå igång på negativt.

– Branschen är ett enda stort korvkalas. Detta har gjort att jag nu medvetet kvoterar så fort jag får en chans. Jag har till exempel en kvinnlig advokat i England (och i Sverige) och har sökt mig till kvinnliga A&R:s i USA.

– Jag är så himla trött på hur till exempel vissa människor förväntar sig att jag som tjej ska reagera när jag träffar en annan tjej. Att jag ska känna mig hotad. Att vi ska rivalisera om samma ruta på något vis. Som om det inte skulle finnas plats för alla. Det är så överallt, men i England har jag upplevt att det är ganska mycket värre än i till exempel Sverige och USA.

Avsaknaden av kvinnor i branschen då?

– Vi får hela tiden höra att tjejer inte kan jobba i lag. Det har till och med gått så långt att VI säger det själva! Va?! Vad är det för strunt?! Killar, de kan spela fotboll. Tjejer får springa runt med något jävla snöre på gymnastikplanen, ensamma. Som tjej blir man hela tiden matad med det där. Det är lite som i diktaturer. Sättet man kontrollerar en grupp på är att inte få dem att samarbeta. Gör gruppen det är man ju körd. Jag tror att det är det som är grejen. Däremot vet jag inte riktigt varför det har blivit så.

– Kvinnor hade först inte rösträtt. Helt sjukt. Och vi har inte haft samma respekt i samhället. Det finns ju kvar till viss del, men det är på gång bort. Absolut!

Digitaliseringen och internet har hjälpt till.

– Kidsen som har vuxit upp med internet har haft en helt annan tillgång till musik och musikens olika verktyg. Vem som helst kan till exempel gå in på YouTube och ta gitarrlektioner. Köper man en dator så får man oftast både GarageBand och Fruity Loops utan kostnad. Det finns jättemånga lättillgängliga verktyg för att komma igång.

– Jag tror det kommer att braka på nu. Jag tycker att jag ser många som tänker som jag.

Tillgängligheten har gjort att fler än tidigare kan skapa musik. En naturlig konsekvens är att det blir svårare att nå ut. För att lyckas i låtskrivarbranschen tror Ana att man måste hitta människor som är engagerade och som kan lyfta fram ens grejor. Det handlar mycket om relationer och dialog. Man måste också våga tro på sig själv. Innan någon annan (mer än ens mamma) gör det.

– När jag sålde min lägenhet i Stockholm gjorde jag ett ”leap of faith”. Första tiden i London levde jag på vinsten från lägenhetsförsäljningen. Jag hade inte fått in några Stimpengar ännu och mitt förskott hade tagit slut. Det var jobbigt. Men också spännande. Jag tänkte: om inte jag tror på mig själv, om inte jag kan ta mina egna pengar, varför skulle då någon annan vilja göra det?

– Om jag hade fått börja om idag så hade jag nog försökt vara mer framfusig och vågat ta mer plats. De här rädslorna man har, de informerar oftast bara om ”worst case scenario”, vilket inte är så himla dåligt i dessa fall. Jag tyckte till exempel att det var så extremt jobbigt att sjunga framför andra människor att jag avstod helt från det. Men hur farligt är det egentligen? Är det värsta som kan hända att jag sjunger falskt? Att rösten skakar? Att någon inte gillar det? Vad spelar det för roll om hundra år? Om femtio år? Om tio år? NOLL!

– I mitt fall så bromsade jag i början alla dessa grejor som är viktiga när man skriver, att bara låta musiken komma ur en, av ren och skär skräck. För detta gick jag sedan i gruppterapi för social fobi, vilket hjälpte mig enormt mycket. Numera tycker jag att det är en rolig del i processen att lägga demosång.

Närdet kommer till inspiration så lyfter Ana fram litteratur.

– Jag läser mycket böcker. Mest engelsk och amerikansk poesi. Ibland hör jag toner till. Oftast behöver man hitta en fras, något som åker runt i huvudet ett tag.

I studion föredrar hon att skriva framför att producera.

– Min styrka är ”hookar” och melodier. Roligast är att skriva, jag tänker aldrig sluta med det. Ganska nyligen jobbade jag med en nittonårig artist i Los Angeles, Tiny Dancer. Jag tyckte det var jättekul att få vara med och ”gräva efter skatten”. Att peppa. Att hjälpa henne att hitta orden.

I framtiden vill Ana vinna en Oscar för bästa soundtrack (filmmusik). Det är hennes tanke just nu.

– Jag har inte gjort så mycket filmmusik. Det kommer en film i juni. Men man måste ju ta i, man kan ju inte drömma lagom. Vad är det värsta som kan hända? Att det skiter sig? Om det går åt skogen, om alla pengar tar slut, då kan jag alltid flytta hem till mamma. Då får jag ta tåget till Stockholm om jag vill skriva musik här. Det är bara att börja om!